Mirres djupa tanakar – Sweetwords By Mirre

Det finns fler olika sätt

29 april, 2023 Mirre - Sweetwords5 kommentarer

Endorfiner vid löpning och promenader

Numera får jag inte vara ensam alla gånger sedan hon fick nya cykeln. Hon vill följa med mig då jag är ute på mina powerwalks och visst det fungerar ju. När hon kommit för långt bort så vänder hon och cyklar tillbaks mot mig igen. I bland är hon lite rackig och cyklar för långt, men tror hon förstått det nu att man inte får göra så.

Visste ni att den kognitiva förmågan och humöret förbättras av powerwalks och promenader. Man får förmågan att andas ut och ta vara på den effekt som promenaden ger dig. Det är samma effekt som ett yogapass ger dig. Kroppens nervsystem hjälper dig att slappna av och då kommer man också tillfälligt åt ångesten just under promenaden. Man behöver inte träna i flera timmar för att förbättra sin livssituation, det kan räcka med 10-15 minuter. En promenad kan hjälpa dig att få mer lugn och ro, bättre sömn och även lättare till att hantera din stress.

Det finns olika sätt att hantera sin livssituation

Alla kan inte gå ut och gå eller röra på sig och då kan man hitta sina sätt till att hitta sitt intre lugn. Det finns så mycket man kan göra om man bara tänker efter. Det finns hemmapass man kan göra hemma. Jag har träningsböcker och jag har gjort flera träningspass från boken som är 15 minuters pass och jag har blivit helt slut av dem. Det finns även yogapass och träningspass på Youtube som man kan göra för att finna sitt inre lugn.

Det behöver inte handla om motion allt heller. För mig kan jag må bra för stunden över att lyssna på musik. Jag kan även må bra när jag kikar på en film eller en serie på någon kanal eller streamigtjänst. Allt handlar ju egentligen om när man kan tänka bort en jobbig tanke till att bli en possitivare tanke. Det är inte så lätt som det låter, verkligen inte. Det är dock just för stunden som man mår bra och det kan vara väldigt befriande då att känna att ångesten tillfälligt håller sig borta.

➤ Vad gör du för att slappna av och har du något sätt där du hittar din motivation till att förbättra något i din tillvaro som du känner hjälper?

✓ O.B.S! Om du inte kan kommentera hos mig, det löser vi på mindre än 1 sekund!

_{Om wordpress frågar efter att du ska logga in när du ska kommentera hos mig så känner den av att du har google-konto eller tidigare använt wordpress med den mailadressen. Då vill wordpress att du loggar in på det kontot. För att det ska gå smidigt går du bara tillbaka till min blogg. Du går tillbaka till kommentarsfältet. Använd en mail som inte varit registrerad på google eller wordpress. Har du ingen annan mailadress så hitta på en bara. När du skriver en annan mailadress i kommentarfältet så kommer det att gå att kommentera. Då frågar inte wordpress efter inloggning.}

✓ HÄR FÖREKOMMER INTE MOBBING

^{Jag väljer att radera olämpliga kommentarer. Här är det god ton som gäller. Det är ingen som vill ha elaka kommentarer. Var mot andra som du själv vill bli behandlad. Det vinner du på i längden. Kom ihåg att ni sparar era ip-nummer och jag tar mig rätten att blockera dem om jag behöver. Visa respekt med och mot varandra, det ska man också kunna kräva!}

Det är ibland svårt med beslut

29 april, 202329 april, 2023 Mirre - SweetwordsLämna en kommentar

Hej

Vardagen är i full gång för oss som för alla andra och jag har det tufft likväl som vi ser framsteg i mitt mående också. Jag kraschade ett par gånger i veckan och bryter i hop i otröstligt gråt när jag kom hem efter jobbet. Jag fick tröstas av kollegor på jobbet också. Det är tufft detta och måendet efter en en grov panikångest-attack är verkligen inte lätt. Jag har varit i kontakt med min doktor som förlängt tidsintervallen på min sjukskrivning fram t.o.m mitten av juni. Jag kommer sedan jobba 100% 2,5 veckor innan jag går på en 4,5 veckors semester. Innan dess kommer jag fortsätta med 50% i en månad för att sedan i 3 veckor jobba 75% tills jag då 2,5 vecka innan semestern börjar på heltid.

Jag vet inte vad som är rätt just nu

Jag kommer ju efter semestern börja jobba på en annan avdelning med de allra minsta barnen på mitt jobb. Det har känts bra och det är jättetrevliga kollegor där och jag kommer få det toppenbra. Dock så är jag jätteledsen för det också, jag kommer sakna den avdelning, barnen och kollegorna jag jobbar med idag. Jag vet inte om jag helt vill byta avdelning. Jag kan tyvärr inte ändra det just nu, det är redan beslutat och det kommer att bli jättebra i slutändan tror jag. Det är dock en stor påfrestan på en själv att byta avdelning, jobba upp sig med alla barn. Att man ska passa med nya kollegorna, jobba upp förtroende med varandra. Det är påfrestande att lära sig deras rutiner och komma in sig helt enkelt. Jag var och hälsade på den nya avdelningen i torsdags och det var med öppna armar de tog emot mig. De sa att de var glatt överraskade att det är jag som ska komma dit ❥. Då blir man extra glad och man känner sig välkomen.

När barnen på avdelningen jag jobbar på nu kramar en och säger att de vill jag ska komma tillbaka och vara hela dagarna och de vill gärna sitta i knät när man är där så blir man så tveksam till om man överhuvudtaget har gjort rätt. Min ena kollega har också gråtit förjag ska sluta, ja då är det verkligen ett ekorrhjul som går i huvudet om jag vet vad som är rätt i det här läget och vad som inte är rätt.

Vad är rätt för mig då?

Det jag vet är att jag har en stresstigger i kroppen som gör att jag får stress i kroppen av att jobba med de utåtagerande barnen. Det är mer påtagligt och synbart i syskongrupp på förskolan och man utsätts för det mer där. På småbarn är det inte lika kännbart även om man såklart kan ha barn som visar känslor och början till utåtagerande där med. Det är ändå inte på samma vis, man lämnar ju mer i från sig dem när de fyller 3 år och utredning startar i regel när man börjar på syskongrupp. Allt är inte skrivit i sten det är såklart att barnen kan börja i smågruppen också. Detta kan man skriva om hur mycket som helst. För att säga hur jag menar så är det ett mer omfamnade sätt att jobba på småbarn och man får en paus då barnen sover och man är mer personal där. Jag vet att jag är en duktig pedagog och jag är bra även att jobba med och kan leda och ta bra beslut i en syskongrupp med de större barnen. Fast när vi nu skulle göra omgrupperingar på hela vår förskola på 12 avdelningar och jag var en av dem på respektive avdelningar fick förfrågan vad jag allra helst vill jobba så fick jag då tänka till. Jag valde då att svara att jag kan tänka mig att jobba på småbarn för jag tror det passar mig bäst.

Det är alltså då inga konstigheter och ingen på någon avdelning som har gjort något fel som grundar till krav på omflytt utan det placeras om personal på alla avdelningar för att förstärka och göra bästa förutsättningar för alla. Det är ju trots allt ens mående och barnen som är det viktigaste i ett arbetslag. Kollegor som man kommer sakna får man ju se till att träffa utanför jobbet. Det är barnen vi jobbar för och starkaste gruppen är det vi ska eftersträva.

Söndagsmiddag deluxe

Förra söndagen så var vi ut och åt på retaurang , vi blev bjudna av Bellis farmor. Det var jättetrevligt och supergott. Skönt att bara göra en avstickare ibland och komma ut på något så man känner att man tar vara på det man har. Jag valde en grekisk rätt och den var underbart god, mums. Den måste jag komma i håg att äta någon annan gång då vi går dit och äter.

Nu ska Bellis och jag ut och cykla för att köpa ny hjälm till henne, hon har vuxit ur den andra i stort sett. Då kan vi kasta den gamla på vägen sedan också.

✓ O.B.S! Om du inte kan kommentera hos mig, det löser vi på mindre än 1 sekund!

✓ HÄR FÖREKOMMER INTE MOBBING

Ta vara på nuet och andas?!

17 april, 2023 Mirre - Sweetwords4 kommentarer

Hej

Idag var det då dags att vara tillbaka igen efter mina 3 veckors sjukskrivning och känslorna var väldigt blandade då jag vaknade idag. Jag tog mig en promenad till jobbet och ju mer jag närmade mig jobbet så kom det gråt i halsen, det måste jag ärligt erkänna. Allt handlar ju endast om mig själv och att jag förknippar obehag efter att jag fick så kraftig ångestattack sist jag var där då således för 3 veckor sedan. Mina kollegor var så gulliga och tog emot mig med öppna armar. Några frågade om de fick krama mig och några kom fram och omfamnade mig direkt, det var så fint ❥ Barnen på avdelningen var så glada över att se mig också, var så sött och lika fint det också. Jag kommer bara jobba 25% per dag och sjukskriven resten den här veckan, vilket kan kännas så fjuttigt bara såhär. Det är det dock inte, när jag kom hem idag från jobbet var jag jättetrött.

Vad kan man göra för att ta vara på stunden

Jag funderade på det idag då jag gick hem efter jobbet, ja på vad jag kan göra för att ta till vara på stunden. Ta till mig nytta och råd av vad Samtalsterapeuten har sagt åt mig att tänka på och göra. Därför nu när jag har möjlighet då jag hinner ta en promenad före och efter mitt arbetspass för att rensa skallen och faktiskt komma på rätt energi igen. Jag går ju annars en rask powerwalk på kvällen sedan, men då går jag ju för att motionera. Det jag menar är att nu går jag ju bara en promenad för att insupa allt härligt som börjar och har kommit och bara andas ut. Jag brukar ju ta promenader före och efter jobbet annars också, men då blir det på annan nivå. Då ska jag ju oftast till något, skynda mig till något. Nu kan jag bara koppla av och helt enkelt som jag skriver ANDAS. Det är en helt annan befriande känsla som jag faktiskt inte tänkt på att man kan ta vara på det på det viset innan.

Det hjälper för mig och när jag sedan har möjlighet för det också så landar jag sedan i soffan och slår på en film eller serie sedan för att tänka på annat och bara vara i nuet. Idag hamnade jag på en serie på Netflix som heter Obsession – Se trailer. Jag tyckte dock inte den var fullpottare, men tycker ändå att det var skönt att landa i för att tänka på annat och kanske det är något mer för dig än vad det var för mig, så ge den en chans.

✓ O.B.S! Om du inte kan kommentera hos mig, det löser vi på mindre än 1 sekund!

✓ HÄR FÖREKOMMER INTE MOBBING

Sätter djupa sår – Läker dem?

27 mars, 202327 mars, 2023 Mirre - Sweetwords16 kommentarer

Balsam för själen

Ja, vad är det? För mig är det att ut och fotografera och helst även förberedelsen att lägga kameraväskan i cykelkorgen och cykla iväg helt själv för att ut och bara insupa naturen och se alla möjliga motiv att fotografera. Nu är jag ju lite down och inte helt på topp. Tänkte därför kopiera ett inlägg jag skrev för några år sedan som är så klokt och viktigt att delge er. Här nedan får ni läsa ord och sår som kanske aldrig läker? När jag jobbar med det yrket jag har och när vissa barn skriker ihärdigt och får rejäla utbrott kan jag tyvärr komma tillbaka till känslan jag fick från vår koliktid. Det är något jag jobbat mycket med och som också är en del av mig att hantera. Vissa perioder känner jag ingenting och jag behöver inte ens mentalt hantera mig själv. Nu är det en period med kombo av annat som jag hamnat i en svacka med just sådant.

LÄKER DEM SÅREN NÅGONSIN?

Ni som följt mig ett tag och främst på min första blogg myflowergirl vet att vi kämpade länge mot barnlöshet, och det var ett stort inslag i min blogg då. Dock skrev jag mest om det på en lösenskyddad blogg. Den bloggen valde jag att lämna bakom mig för några år sedan.

På tal om IVF då, ja det var det vi gjorde för att få barn och det tog oss sammanlagt 7 år att få plus på stickan och av dem 7 2½ år via IVF

JAG VILLE BARA FÅ VARA IFRED

Jobbigast är såklart all psykisk och all fysisk press man utsätts för, all väntan & varje gång man tror det är något så kom det rosa/röda eller tyvärr också bruna flytningar i trosorna och man visste att det tog sig inte denna gången heller. Ja hur förbereder man sig för det varje varje varje gång? Det kan man inte, såklart kan man mentalt inte förbereda sig på att jag kommer få en blödning om 14 dagar, 1 dagar, 5 dagar, vem kan tycka att det är dem tankarna man vill gå bära och mala. Näee, istället maler det tankar som är så psykiskt påfrestande att man inte kan förstå om man själv inte varit där.

Jag ville bara vara ifred, prata gärna med mig, men prata inte om DET?! vi berättade inte för människor i vår omgivning först, just för att det var så skört och vi ville inte väcka förhoppningar. Många tror ju att nu får de hjälp då tar det sig och nu blir de gravida. SÅKLART!!! kan det ju så vara fallet, att man blir gravid direkt och man får ett skön klanderfri graviditet och allt går bra, det är vanligt och inget annat ska man tro. Tänker främst om någon läser och de tror att med min text och mina 2½ års kämpande på IVF att det är så det är!!

Jag har följt flera IVF-bloggar, har vänner som gjort IVF och även yttligt bekanta och vänners vänner & det är så extremt olika. Inget är rätt eller fel utan det är ens kropp & hormoner som ska vara i rätt balans för att komma sams och vilja göra sig redo för en graviditet. Det handlar även om livmodern och slemhinnan, äggledaren som ska vara i rätt fas med. På mig hittades det polyper som togs bort på äggledaren, dock var det inget som hämmade. Det gjordes tester på BQ,s spermier som visade sig vara svaga. Dock var det också olika han hade jättebra kvalité på dem också.

När vi gjort 10 försök och 2 hormonstimuleringar sedan och 11:e försöket kom så testades andra hormoner och metoder på mig och jag fick ta sprutor med hormoner i magen också för att på det viset sätta mig i rätt hormonbalans och även göra min slemhinna tjockare. Den gången tog det sig, VI BLEV GRAVIDA

VAR ALLT FRID OCH FRÖJD DÅ?

Kan säkert varit så för flera då att allt vart dans på rosor och de rosa fluffmolnen kom. Dock så var inte fallet för oss, både BQ och jag var väldigt oroliga och att något skulle gå fel. Under hela graviditeten kämpade jag med känslor och tankar som var så påfrestande jobbigt för mig att jag stressade på mig panikångest. Vissa perioder i graviditeten klarade jag inte av att vara själv, var rädd att något skulle hända då & att hantera mina hjärnspöken. När morgonen kom och BQ skulle till jobbet så grät jag vareviga dag att han min trygghet, min stöttepelare skulle lämna mig. Jag kämpade mig igenom en graviditet med all dess hormoner och känslor och ångestattacker. Jag gick ner mycket i vikt under graviditeten och gick sammanlagt bara upp 8-9kg, dvs ingenting bara snuttan i magen. Jag fortsatte även att gå ner sedan då vi fått henne och såg därmed inte frisk ut.

Tyvärr fortsatte ju panikångesten när vi fått henne, jag var bara som ett tomt skal, jag hade inga känslor, och varken för mig, BQ eller henne. Jag ville bara fly ur min kropp och den aktiva ångesten jag hade i bröstet och hjärnspökena i huvudet. Jag ville bara fly & klarade inte av att vara ensam då heller. Ända gången per dag var när hon sov i vagnen och jag var ute och gick i minst 2 h för, då fick jag kontroll och klarade av att hantera det. En smal människa som redan var trasig vart ju då väldigt tunn, men då mådde jag bra.

HAR DU TAGIT TILLBAKA TILL DEN DU VAR?

Jag skötte vår älskade vackra Bellis bra, jag var (är) en bra mamma och tog hand om den lilla bebisen som kommit in i vårt liv. Dock kände jag inte känslor, var tom, blank, neutral. Till råga på allt så får hon kolik mitt i all denna ångest. Jag fick sitta uppe varje VARJE natt i 4 månaders tid från 8 (ja BQ skötte ju henne tills han behövde sova, han som jobbade) på kvällen till 5 på morgonen med en gallskrikande bebis. Detta var ju precis det bästa för mig, precis det som behövdes för att läka mig och min ångest, NEJ såklart inte. Då var jag så trasig att vi valde att ta kontakt med psykolog. 1 års tid gick jag hos psykolog och BQ fick också följa med. När det gått 8-9 månader tror jag det var så var vi hemma och på kvällen vaknade Bellis efter att ha sovit en stund. Hon såg jätteglad ut över att komma till mig och grät för hon verkligen var jätteledsen och vaknat och förmodligen drömt något. Jag tröstade henne och efter ett tag då kände jag att jag fick en varm bris genom kroppen typ! Jag fick en känsla jag inte innan dess känt!

JAG ÄR MAMMA, och jag kände starka kärlekskänslor för henne, det var så fint att när jag tänker på det varje gång börjar jag gråta, snyft.

Dock har allt satt sina spår med allt detta både kroppsligt och annat. Min kropp är lite ärrad, märks mest vid ägglossning, jag har väldigt ont emellanåt av ägglossning efter alla behandlingar. Ångesten har satt spår. Säkert de 3 först åren fick jag en form av ångest varje gång hon vaknade på natten och skrek och jag fick rädsla av att behöva sitta uppe igen och känna mig sådär neutral och känslolös. Ångesten kommer ibland, men nu kan det gå långt emellan och numera finns det inte skulle jag nog vilja säga.

Blir jag någonsin den människan jag var? ABSOLUT inte, jag är nu mamma och är mer stark i mig själv än jag någonsin varit och dem som format mig till denna starka människa är den bästa människan i världen för mig och det är HON, min älskade dotter,

BRA LÄNKAR KRING BARNLÖSHET, KAMPEN, KÄNSLOR

Färglägg dagen, och skriv en rad du blivit glad av just den dagen.

Så enkelt kan det vara dela in dagarna i svart är botten och rött är toppen. Där emellan kommer det fler färger som grått, ljusgrått, ljusgult, gult, orange, rosa & rött. Igår kanske dagen var svart, men idag kanske dagen är ljusgul osv. Ni förstår tankesättet. Skriv ner i en särskild bok för detta en rad varje dag som gjort att du mått ”bra” för en stund. Det kan vara att någon log till dig på stan. Du kanske åt en chokladbit som gjort att du mådde extra bra den dagen (nu pratar jag inte om tröstäta). Det kommer göra på sikt att du ser att det blir mer och mer text som du skriver som gör dig glad! Det fungerar och det är en sann metod som är viktig.

Vilken är din färg idag?

När man faller och inte vet hur hårt!

25 mars, 202325 mars, 2023 Mirre - Sweetwords10 kommentarer

När man faktiskt brakar samman

Stress är inget att leka med och heller inget man ska förneka för det blir tillslut ett stort bakslag. Så vart det för mig i torsdags, ett rejält bakslag där kroppen ville säga mig något. Jag har känt en lätt sus av stress ett längre tag på jobbet. I torsdags efter ett jobbigt moment så kände jag gråt i halsen och fick gå undan. – Jag förstår dig sa en kollega och stöttade mig med de orden. När jag sedan samlat mig och skulle fortsätta vid påklädning i hallen så kände jag mig lite mer stressad och nerstämd. När hallsituationen var klar och barnen var ute med de pedagoger som var ute så skulle jag prata med en kollega om grejer för nästa vecka. Då började jag helt plötsligt bara gråta, samt kroppen skakade. Kollegorna flera av dem kom fram och kramade om mig, ohh älskade dem ❥

Efter ett tag så fick jag inte luft kändes det som och jag grät så jag hulka eller hur man ska förklara det. Jag kände mig än mer stressad och jag fick inte till utandningen. Jag försökte men utandningen gick inte, jag fick gå sätta mig i ett av rummen på avdelningen. Ju mer jag försökte ju mindre utandning fick jag till. Jag grät hela tiden också och kände mig stressad. En kollega kom och tog tag i mig bara och sa rakt av – Mirre jag vet att jag är jobbig nu, men vet att det hjälper. Sedan hjälpte hon mig att få till andningen så jag också på det sättet lugnade ner mig. Hon pratade med mig lugnt hela tiden och kramade mig samtidigt som hon också satt framför och visa andningstekniken. Medans hon och jag höll på där så fixade två andra kollegor med att ringa till chefen. Alltså så underbara kollegor och så fina de är, all kärlek till dem. Utan dem hade jag nog bara ramlat i hop på golvet ❥. Jag fick då alltså i den stress som varit panikångest och efteråt var jag som en urvriden trasa och satt kvar med dem och smågrät. Tillslut fick de tag i chefen och jag fick order att åka hem. Chefen och en till ansvarig kom sedan hem till mig för att titta till mig och prata, hur fint är inte det?! De kom med stöttande bra besked och vi pratade om saker som jag såklart inte kan skriva om. Det för att också jag skulle se att de gör allt också för det ska bli bra. På eftermiddagen sedan fick jag sova för jag var verkligen heeeelt slut i kroppen, den kändes öm som jag toktränat. När jag sedan vilat klart hade jag fått flera meddelande från kollegor som skickat hjärtan, frågade hur det var osv. En av dem ringde jag upp och prata med också. Jag blir helt tårögd då jag tänker på dem så fina de är.

De här symptomen på panikångest fick jag

Stress som också ökade snabbt
Kände mig svimfärdig
Blev darrig, såg det tydligt på händerna
Fick svårt att andas
Rädsla att tappa kontrollen
Otröstligt gråt
Ett tryck över bröstet
Svag i kroppen som att ramla omkull, orkade ej stå upp

Går läsa om mer symptom och om ➜ panikångest här

Övertalad att följa med till badhuset

Idag vaknade vi av att snön tämligen VRÄKTE ner och det var stora tunga snöflingor. BQ och Bellis ville att vi skulle åka till ett närliggande badhus för att koppla av. De ville att jag skulle få bubbla bubbelpool och basta, och bara få vara. Jag kände först lite stress och kände bara fly-känsla. Jag valde i alla fall att följa med och det var väldigt avkopplande. De lät mig bara vara och de lekte och träna som bäst de två bara. Hur underbara är inte dem också mina älsklingar ❥ Nu är jag i alla fall ordinerad att vila och bara ta det lugnt för att komma tillbaka igen. Hur länge jag behöver vara hemma, det får kroppen avgöra, men hoppas på att kunna komma tillbaka mot slutet av veckan som kommer.

Jag är alltså inte på topp just nu och detta blogginlägg inger lite stress det också känner jag