Hej
Vardagen är i full gång för oss som för alla andra och jag har det tufft likväl som vi ser framsteg i mitt mående också. Jag kraschade ett par gånger i veckan och bryter i hop i otröstligt gråt när jag kom hem efter jobbet. Jag fick tröstas av kollegor på jobbet också. Det är tufft detta och måendet efter en en grov panikångest-attack är verkligen inte lätt. Jag har varit i kontakt med min doktor som förlängt tidsintervallen på min sjukskrivning fram t.o.m mitten av juni. Jag kommer sedan jobba 100% 2,5 veckor innan jag går på en 4,5 veckors semester. Innan dess kommer jag fortsätta med 50% i en månad för att sedan i 3 veckor jobba 75% tills jag då 2,5 vecka innan semestern börjar på heltid.
Jag vet inte vad som är rätt just nu
Jag kommer ju efter semestern börja jobba på en annan avdelning med de allra minsta barnen på mitt jobb. Det har känts bra och det är jättetrevliga kollegor där och jag kommer få det toppenbra. Dock så är jag jätteledsen för det också, jag kommer sakna den avdelning, barnen och kollegorna jag jobbar med idag. Jag vet inte om jag helt vill byta avdelning. Jag kan tyvärr inte ändra det just nu, det är redan beslutat och det kommer att bli jättebra i slutändan tror jag. Det är dock en stor påfrestan på en själv att byta avdelning, jobba upp sig med alla barn. Att man ska passa med nya kollegorna, jobba upp förtroende med varandra. Det är påfrestande att lära sig deras rutiner och komma in sig helt enkelt. Jag var och hälsade på den nya avdelningen i torsdags och det var med öppna armar de tog emot mig. De sa att de var glatt överraskade att det är jag som ska komma dit ❥. Då blir man extra glad och man känner sig välkomen.
När barnen på avdelningen jag jobbar på nu kramar en och säger att de vill jag ska komma tillbaka och vara hela dagarna och de vill gärna sitta i knät när man är där så blir man så tveksam till om man överhuvudtaget har gjort rätt. Min ena kollega har också gråtit förjag ska sluta, ja då är det verkligen ett ekorrhjul som går i huvudet om jag vet vad som är rätt i det här läget och vad som inte är rätt.
Vad är rätt för mig då?
Det jag vet är att jag har en stresstigger i kroppen som gör att jag får stress i kroppen av att jobba med de utåtagerande barnen. Det är mer påtagligt och synbart i syskongrupp på förskolan och man utsätts för det mer där. På småbarn är det inte lika kännbart även om man såklart kan ha barn som visar känslor och början till utåtagerande där med. Det är ändå inte på samma vis, man lämnar ju mer i från sig dem när de fyller 3 år och utredning startar i regel när man börjar på syskongrupp. Allt är inte skrivit i sten det är såklart att barnen kan börja i smågruppen också. Detta kan man skriva om hur mycket som helst. För att säga hur jag menar så är det ett mer omfamnade sätt att jobba på småbarn och man får en paus då barnen sover och man är mer personal där. Jag vet att jag är en duktig pedagog och jag är bra även att jobba med och kan leda och ta bra beslut i en syskongrupp med de större barnen. Fast när vi nu skulle göra omgrupperingar på hela vår förskola på 12 avdelningar och jag var en av dem på respektive avdelningar fick förfrågan vad jag allra helst vill jobba så fick jag då tänka till. Jag valde då att svara att jag kan tänka mig att jobba på småbarn för jag tror det passar mig bäst.
Det är alltså då inga konstigheter och ingen på någon avdelning som har gjort något fel som grundar till krav på omflytt utan det placeras om personal på alla avdelningar för att förstärka och göra bästa förutsättningar för alla. Det är ju trots allt ens mående och barnen som är det viktigaste i ett arbetslag. Kollegor som man kommer sakna får man ju se till att träffa utanför jobbet. Det är barnen vi jobbar för och starkaste gruppen är det vi ska eftersträva.
Söndagsmiddag deluxe
Förra söndagen så var vi ut och åt på retaurang , vi blev bjudna av Bellis farmor. Det var jättetrevligt och supergott. Skönt att bara göra en avstickare ibland och komma ut på något så man känner att man tar vara på det man har. Jag valde en grekisk rätt och den var underbart god, mums. Den måste jag komma i håg att äta någon annan gång då vi går dit och äter.
Nu ska Bellis och jag ut och cykla för att köpa ny hjälm till henne, hon har vuxit ur den andra i stort sett. Då kan vi kasta den gamla på vägen sedan också.
✓ O.B.S! Om du inte kan kommentera hos mig, det löser vi på mindre än 1 sekund!
Om wordpress frågar efter att du ska logga in när du ska kommentera hos mig så känner den av att du har google-konto eller tidigare använt wordpress med den mailadressen. Då vill wordpress att du loggar in på det kontot. För att det ska gå smidigt går du bara tillbaka till min blogg. Du går tillbaka till kommentarsfältet. Använd en mail som inte varit registrerad på google eller wordpress. Har du ingen annan mailadress så hitta på en bara. När du skriver en annan mailadress i kommentarfältet så kommer det att gå att kommentera. Då frågar inte wordpress efter inloggning.
✓ HÄR FÖREKOMMER INTE MOBBING
Jag väljer att radera olämpliga kommentarer. Här är det god ton som gäller. Det är ingen som vill ha elaka kommentarer. Var mot andra som du själv vill bli behandlad. Det vinner du på i längden. Kom ihåg att ni sparar era ip-nummer och jag tar mig rätten att blockera dem om jag behöver. Visa respekt med och mot varandra, det ska man också kunna kräva!
Sweetwords By Mirre 
Publicerat av