Sätter djupa sår – Läker dem?

Balsam för själen

Ja, vad är det? För mig är det att ut och fotografera och helst även förberedelsen att lägga kameraväskan i cykelkorgen och cykla iväg helt själv för att ut och bara insupa naturen och se alla möjliga motiv att fotografera. Nu är jag ju lite down och inte helt på topp. Tänkte därför kopiera ett inlägg jag skrev för några år sedan som är så klokt och viktigt att delge er. Här nedan får ni läsa ord och sår som kanske aldrig läker? När jag jobbar med det yrket jag har och när vissa barn skriker ihärdigt och får rejäla utbrott kan jag tyvärr komma tillbaka till känslan jag fick från vår koliktid. Det är något jag jobbat mycket med och som också är en del av mig att hantera. Vissa perioder känner jag ingenting och jag behöver inte ens mentalt hantera mig själv. Nu är det en period med kombo av annat som jag hamnat i en svacka med just sådant.

LÄKER DEM SÅREN NÅGONSIN?

Ni som följt mig ett tag och främst på min första blogg myflowergirl vet att vi kämpade länge mot barnlöshet, och det var ett stort inslag i min blogg då. Dock skrev jag mest om det på en lösenskyddad blogg. Den bloggen valde jag att lämna bakom mig för några år sedan.

På tal om IVF då, ja det var det vi gjorde för att få barn och det tog oss sammanlagt 7 år att få plus på stickan och av dem 7 2½ år via IVF

JAG VILLE BARA FÅ VARA IFRED

Jobbigast är såklart all psykisk och all fysisk press man utsätts för, all väntan & varje gång man tror det är något så kom det rosa/röda eller tyvärr också bruna flytningar i trosorna och man visste att det tog sig inte denna gången heller. Ja hur förbereder man sig för det varje varje varje gång? Det kan man inte, såklart kan man mentalt inte förbereda sig på att jag kommer få en blödning om 14 dagar, 1 dagar, 5 dagar, vem kan tycka att det är dem tankarna man vill gå bära och mala. Näee, istället maler det tankar som är så psykiskt påfrestande att man inte kan förstå om man själv inte varit där.

Jag ville bara vara ifred, prata gärna med mig, men prata inte om DET?! vi berättade inte för människor i vår omgivning först, just för att det var så skört och vi ville inte väcka förhoppningar. Många tror ju att nu får de hjälp då tar det sig och nu blir de gravida. SÅKLART!!! kan det ju så vara fallet, att man blir gravid direkt och man får ett skön klanderfri graviditet och allt går bra, det är vanligt och inget annat ska man tro. Tänker främst om någon läser och de tror att med min text och mina 2½ års kämpande på IVF att det är så det är!!

Jag har följt flera IVF-bloggar, har vänner som gjort IVF och även yttligt bekanta och vänners vänner & det är så extremt olika. Inget är rätt eller fel utan det är ens kropp & hormoner som ska vara i rätt balans för att komma sams och vilja göra sig redo för en graviditet. Det handlar även om livmodern och slemhinnan, äggledaren som ska vara i rätt fas med. På mig hittades det polyper som togs bort på äggledaren, dock var det inget som hämmade. Det gjordes tester på BQ,s spermier som visade sig vara svaga. Dock var det också olika han hade jättebra kvalité på dem också.

När vi gjort 10 försök och 2 hormonstimuleringar sedan och 11:e försöket kom så testades andra hormoner och metoder på mig och jag fick ta sprutor med hormoner i magen också för att på det viset sätta mig i rätt hormonbalans och även göra min slemhinna tjockare. Den gången tog det sig, VI BLEV GRAVIDA

VAR ALLT FRID OCH FRÖJD DÅ?

Kan säkert varit så för flera då att allt vart dans på rosor och de rosa fluffmolnen kom. Dock så var inte fallet för oss, både BQ och jag var väldigt oroliga och att något skulle gå fel. Under hela graviditeten kämpade jag med känslor och tankar som var så påfrestande jobbigt för mig att jag stressade på mig panikångest. Vissa perioder i graviditeten klarade jag inte av att vara själv, var rädd att något skulle hända då & att hantera mina hjärnspöken. När morgonen kom och BQ skulle till jobbet så grät jag vareviga dag att han min trygghet, min stöttepelare skulle lämna mig. Jag kämpade mig igenom en graviditet med all dess hormoner och känslor och ångestattacker. Jag gick ner mycket i vikt under graviditeten och gick sammanlagt bara upp 8-9kg, dvs ingenting bara snuttan i magen. Jag fortsatte även att gå ner sedan då vi fått henne och såg därmed inte frisk ut.

Tyvärr fortsatte ju panikångesten när vi fått henne, jag var bara som ett tomt skal, jag hade inga känslor, och varken för mig, BQ eller henne. Jag ville bara fly ur min kropp och den aktiva ångesten jag hade i bröstet och hjärnspökena i huvudet. Jag ville bara fly & klarade inte av att vara ensam då heller. Ända gången per dag var när hon sov i vagnen och jag var ute och gick i minst 2 h för, då fick jag kontroll och klarade av att hantera det. En smal människa som redan var trasig vart ju då väldigt tunn, men då mådde jag bra.

HAR DU TAGIT TILLBAKA TILL DEN DU VAR?

Jag skötte vår älskade vackra Bellis bra, jag var (är) en bra mamma och tog hand om den lilla bebisen som kommit in i vårt liv. Dock kände jag inte känslor, var tom, blank, neutral. Till råga på allt så får hon kolik mitt i all denna ångest. Jag fick sitta uppe varje VARJE natt i 4 månaders tid från 8 (ja BQ skötte ju henne tills han behövde sova, han som jobbade) på kvällen till 5 på morgonen med en gallskrikande bebis. Detta var ju precis det bästa för mig, precis det som behövdes för att läka mig och min ångest, NEJ såklart inte. Då var jag så trasig att vi valde att ta kontakt med psykolog. 1 års tid gick jag hos psykolog och BQ fick också följa med. När det gått 8-9 månader tror jag det var så var vi hemma och på kvällen vaknade Bellis efter att ha sovit en stund. Hon såg jätteglad ut över att komma till mig och grät för hon verkligen var jätteledsen och vaknat och förmodligen drömt något. Jag tröstade henne och efter ett tag då kände jag att jag fick en varm bris genom kroppen typ! Jag fick en känsla jag inte innan dess känt!

JAG ÄR MAMMA, och jag kände starka kärlekskänslor för henne, det var så fint att när jag tänker på det varje gång börjar jag gråta, snyft.

Dock har allt satt sina spår med allt detta både kroppsligt och annat. Min kropp är lite ärrad, märks mest vid ägglossning, jag har väldigt ont emellanåt av ägglossning efter alla behandlingar. Ångesten har satt spår. Säkert de 3 först åren fick jag en form av ångest varje gång hon vaknade på natten och skrek och jag fick rädsla av att behöva sitta uppe igen och känna mig sådär neutral och känslolös. Ångesten kommer ibland, men nu kan det gå långt emellan och numera finns det inte skulle jag nog vilja säga.

Blir jag någonsin den människan jag var? ABSOLUT inte, jag är nu mamma och är mer stark i mig själv än jag någonsin varit och dem som format mig till denna starka människa är den bästa människan i världen för mig och det är HON, min älskade dotter,

BRA LÄNKAR KRING BARNLÖSHET, KAMPEN, KÄNSLOR

• Kampen för ett barn – Svt play dokumentärserie
• IVF – Provrörsbekfruktining
• Så går en IVF- behandling till
• Hur går det att gå igenom en IVF-bahandling – Tv4 nyhetsmorgon
• IVF- Podden
• Kolik sätter spår – Forum
• Förlossningsdeppression – 18 tecken

Färglägg dagen, och skriv en rad du blivit glad av just den dagen.

Så enkelt kan det vara dela in dagarna i svart är botten och rött är toppen. Där emellan kommer det fler färger som grått, ljusgrått, ljusgult, gult, orange, rosa & rött. Igår kanske dagen var svart, men idag kanske dagen är ljusgul osv. Ni förstår tankesättet. Skriv  ner i en särskild bok för detta en rad varje dag som gjort att du mått ”bra” för en stund. Det kan vara att någon log till dig på stan. Du kanske åt en chokladbit som gjort att du mådde extra bra den dagen (nu pratar jag inte om tröstäta). Det kommer göra på sikt att du ser att det blir mer och mer text som du skriver som gör dig glad! Det fungerar och det är en sann metod som är viktig.

Vilken är din färg idag?