Vet du om att du är vacker?

Jag önskar jag funnits där för mig själv då!

Många gånger tänker jag på hur sårbara vi är egentligen. När jag gick i skolan från grundskolan till högstadiet så var jag i stort sett alltid ensam och övergiven skulle man kunna se det. Jag kommer så väl ihåg hur många gånger som helst när jag satt och gungade på en gunga och tittade på då andra barn lekte. Jag satt där för att jag visste inte vad jag skulle göra eller vem jag vågade leka med. I bland kom någon och satt sig och gungade bredvid mig, men det var inte mer än så. Jag blev mer och mer utanför i min klass och ingen besvärade sig med mig eller vad man ska säga. Såklart var jag också mobbad för jag var så bräcklig och blev ett tacksamt objekt att hacka på och vara elak emot. Trots allt det så var jag i skolan och kämpade mig igenom det. När jag minns tillbaka på grundskolan och högstadiet så är det bara med sorg och ilska kan man säga. Vid grupparbeten var det ingen som valde mig utan jag fick alltid tvingas in i en grupp som läraren valde. Jag vågade inget göra utan var mest som en skugga bakom alla andra. Vid redovisningar dock, då var det roligt att lägga ögonen på mig. Då skrattades det och hånades mot mig då jag stod där framme. Trots det att det var så som det var så utsatte jag mig alltid för skolan och när jag ser tillbaka på det så måste jag sett väldigt ledsen och osäker ut jämt. Det är extra jobbigt nu när man är mamma att tänka på. Jag önskar att jag kunde kliva tillbaka till den tiden och gett mig mer självförtroende och att jag inte såg mig så värdelös som jag gjorde. Mamma, pappa och min syster gjorde nog så gott det kunde. Det går dock inte styra ungarna i skolan.

När jag minns tillbaka var högstadiet den absolut värsta tiden i mitt liv och jag tycker det är så orättvist att man ska behöva genomgå sådant här som barn. Det sätter spår och jag kommer alltid ha en känsla inom mig som säger att jag inte duger som jag är. När man går på högstadiet så är man ju stor också, med det sagt så minns jag ju för mycket som hände som jag kan ta och känna på det fortsatt idag. Jag minns all ångest, all stress, allt dåligt självförtroende och att känna sig ful och äcklig. På den tiden drog jag också på mig ätstörningar och jag var sjukt smal.

När magkänslan inte vet vart den är!

När vi sedan kom till gymnasiet började jag äntligen tro på mig själv lite mer och vet ni, det var faktiskt en enkel grej men stor för mig som gjorde att jag förstod att allt är inte som det varit. Jag ska berätta, men tar det lite från början. Jag kom inte in på den utbildningen jag sökt först utan fick sätta mig på reservlista. Jag fick meddelande efter skolan börjat efter en vecka att jag fick plats för att en annan elev valt att hoppa av för att gå en annan linje. När jag väl kom in på utbildningen så började jag med magsjuka. Jag började därför 14 dagar senare än de andra i klassen. Den mobbade Mirre hade då såklart hjärnspöken och var jättenervös inför detta. Den sommaren innan första ring så hade något hänt med mig. Jag börja må bättre och det tror jag mycket berodde på för att jag lämnat andra skollivet bakom mig, jag var fri från dem. Jag hade börjat sminka mig och liksom tro på mig att jag kunde vara fin. Jag hade varit till frissan och permanentat mitt långa hår med stora lockar, inte minikrull. Jag minns att jag kände mig extra fin. Då var dagen inne och jag skulle kliva in i klassrummet, pulsen var hög och jag gick tillbaka lite till den där nertrycka skoltjejen igen tyvärr. När jag kliver in i klassrummet presenterar läraren mig för de andra och att jag nu skulle gå i deras klass. Jag går sätter mig på en plats och då råkar jag höra att två killar säger snett bakom mig (som de förstås inte trodde jag hörde) – Yes, vi får en snygg tjej i klassen! Jag minns att jag tänkte VAAA?! sa dem det där? Jag förstod sedan att de menade det för den ena killen vart kär i mig och ja jag i honom också. Tyvärr för mitt dåliga självförtroende så jag tog aldrig mod till mig att tro på det så jag stötte bort honom. Han fattade aldrig att jag var förtjust i honom. Varför jag vet att han var förtjust i mig var för jag långt senare tog mod till mig och berättade det för honom, men då hade vi redan träffat andra partners. Då berättade han också att han var kär i mig på den tiden. Då var ju det redan för sent kan man ju då säga.

Vet du om att du är vacker?

Gymnasiet hjälpte i alla fall mig att få bättre självförtroende. Jag minns även tillbaka till ett tillfälle då jag och 4 andra tjejer i klassen gick genom aulan för att gå till gympan. Då satt ett gäng killar från 3:e ring där som klassades som snyggingar eller vad man ska säga. Tjejerna i klassen var ju lite crush i dem och det var alltid lite fnissigt då de gick förbi oss vid skåpen. Jag var det inte för att jag hade väl fortfarande inte det självförtroendet att tro på det. Vi gick förbi dem och då ropade en av dem och tittade på mig- Hej du! Marie heter du va sa ena av dem?! jag minns att jag vart jättenervös och trodde att de skulle håna mig eller säga/göra något så jag skulle bli ledsen. De sa inget först utan mest tittade på mig – Ja det gör jag sa jag då och log väl lite! Jag minns jag tänkte, ok?! vad kommer de säga nu då?!- Du är (svordom) fin sa en av dem då. Jag vet faktiskt inte om jag sa något utan jag vet att jag blev jättegenerad och mest fnissade. Samt att jag kände mig lite besvärad just för ena tjejen av dem som var med var ju lite förtjust i en av dem och tror det var i han som sa det. Det blev inget med den killen heller som sa så av samma anledning som innan, jag hade inte självförtroende till det. Jag skaffade ingen pojkvän under gymnasietiden, men visst man pussade väl några killar och en av dem var en från killgänget i 3:e ring ❥

Trots som ni ser berättar jag ju om fler hintar och bekräftelser så har jag alltid haft dåligt självförtroende och alltid trott att jag inte ska klara av att göra saker. Jag vill aldrig riktigt lyssna på dem som ger en beröm och komplimanger, man tar dem inte till sig som sig bör. När jag träffade BQ ändrades allt sådant på många plan. Jag var ju trots allt bara 20 år då jag träffade BQ, han 25. Finns ingen människa som fått mig att känna mig så fin som han gör när han tittar på mig. Det är också han som har fått mig att tro mer på mig själv då han kunde läsa av mig ganska snabbt in i vårt förhållande. Nu är det snart 21 år sedan vi träffades och den känslan han gav mig då vi träffades har inte ändrats: BQ är min hjälte och min bästa vän, ÄLSKAR DIG ❥

Vill också tipsa om några vackra låtar som passar in på detta blogginlägg

◍ Cookies n Beans – Now it´s too late

◍ Johnossi – Whats the point

◍ Hilson – Knock You Down

◍ James Blunt – You’re Beautiful

✓ O.B.S! Om du inte kan kommentera hos mig, det löser vi på mindre än 1 sekund!

_{Om wordpress frågar efter att du ska logga in när du ska kommentera hos mig så känner den av att du har google-konto eller tidigare använt wordpress med den mailadressen. Då vill wordpress att du loggar in på det kontot. För att det ska gå smidigt går du bara tillbaka till min blogg. Du går tillbaka till kommentarsfältet. Använd en mail som inte varit registrerad på google eller wordpress. Har du ingen annan mailadress så hitta på en bara. När du skriver en annan mailadress i kommentarfältet så kommer det att gå att kommentera. Då frågar inte wordpress efter inloggning.}